Från Spanien till Juoksengi, hur gick det sedan?

Minns du Martin & Saga? Paret som bodde i Torremolinos på spanska solkusten, men som gick i tankarna att flytta tillbaka till Sverige och närmre bestämt Martins hemby, Juoksengi. Mitt på norra Polcirkeln. Sagt och gjort. Nu har det gått ett år sedan flytten och vi kunde förstås inte låta bli att ta ett snack med dem och höra hur det går.

Hej Juoksengibor! Sist vi pratade bodde ni fortfarande i Spanien och drömde om ett liv i Tornedalen. Nu är ni här, hur blev verkligheten jämfört med bilden ni hade då?

- Den blev absolut som vi hade tänkt oss: närheten till naturen och familjen och såklart massor med fix och don. Vi har inte varit uttråkade en enda gång sedan vi landade i Sverige. Kylan däremot, den var vi inte redo för. Jag tror att vi båda hade glömt bort hur fruktansvärt kallt det blir, och att det dessutom blev en riktig vargavinter vår första vinter var en riktig chock.

Ja, förra vintern var sannerligen en riktig vargavinter! Hur har det förresten gått med att söka och få jobb?

- Ja, för oss var det inga problem! Vi går efter principen “vill man jobba så får man jobba”. Saga jobbar i hemtjänst och på äldreboende och Martin är administratör på centralskolan i Övertorneå.

“Under sommaren har vi spenderat nästan varje vaken minut utomhus. Det finns alltid något som ska klippas, rensas, målas eller lagas, så det har inte varit många lugna stunder. Vi har även byggt ett orangeri på gården, ett växthus som även blir som ett mysigt uterum, där vi kommer kunna förlänga sommaren”.

Vad har varit det bästa med att flytta hit, och vad har varit svårare än ni hade föreställt er?

-Det bästa har absolut varit gården. Det är en helt otrolig känsla att känna att man får göra vad man vill. Det tog ett tag för mig, Saga, att vänja mig vid tanken på att vi får göra precis vad vi vill. Vill vi måla huset rosa så kan vi det, eller vill vi bygga ett orangeri av 30 udda fönster så kan vi göra det. Möjligheterna är oändliga för att få skapa vårt eget paradis här i Tornedalen.

Det svåraste har nog faktiskt varit vädret - att anpassa sig efter att det faktiskt inte alltid är uteväder. I Spanien hörde det inte till vanligheterna att kolla vädret, man visste helt enkelt att det skulle vara bra väder. Ibland lite regn, men det gick snabbt över.

Hur har ni blivit mottagna i byn, och hur har det varit att bli en del av gemenskapen?

-Vi har blivit väl mottagna av allihop, det är många som är väldigt positiva till vår flytt och att det händer något på gården och i huset. I och med att Martin håller på med en del sporter så har inte han haft några som helst problem att komma in i gemenskapen, det har egentligen varit nu som det alltid varit.

Martin, du engagerar dig i fotbollsföreningen Pol/Svanstein FF. Vad betyder föreningslivet för dig, och vilken betydelse tror du att föreningar som PSFF har för en by som Juoksengi?

- Föreningslivet betyder väldigt mycket för mig, och kanske även mer för många andra här uppe i byarna! Sommaren 2025 hade Pol/Svanstein ett litet break i och med svalt intresse kring spelare och ledare, man har nu märkt att det kanske var exakt det som behövdes. Det känns som att intresset kring laget och föreningen är större än på flera år, sist det pratades så mycket om fotbollen var nog kanske 2020 då vi gick upp från division 5 till division 4. Publiksnittet på våra hemmamatcher ligger kring 110 st, jag tror att vi endast en match denna sommar har haft mindre än 100 personer som har varit och kollat.

Är man och handlar eller promenerar på byn, i Juoksengi eller i Övertorneå så händer det ofta att man blir stannad av bybor som undrar kring fotbollen och hur det ser ut framöver. En annan stor anledning till att jag verkligen vill hålla igång Pol/Svanstein är för ungdomarna i byarna här runt i kring. Vi har en kull med pojkar som är några år bort från att träna/spela med a-laget, håller vi ihop (vilket vi skall göra!) tills att dessa killar är redo, så har vi ännu fler år framför oss , det vet jag!

Foto: Sanne Pantzare.

Det måste ju finnas något speciellt med föreningen när flera spelare faktiskt reser långt, exempelvis från Luleå, för att träna och spela här. Vad tror du att det är?

-Ja, vi har 6-7 spelare som bor utanför kommunen men som spelar för oss, alla dessa med någon form av anknytning till byn. Antingen är man utflyttad eller så har man släkt här. Jag tror att hjärtat för föreningen gör att dessa väljer att fortsätta spela för oss, att man verkligen vill ha ett fotbollslag med ambitioner i byn. Sedan ska man inte heller bortse från uttrycket ‘’folk drar folk’’ - det är lättare att åka på träning och match när man är några fler. Till nästa sommar kanske (förhoppningsvis) vi blir än fler från bland annat Luleå.

Foto: Sanne Pantzare

Foto: Sanne Pantzare

Finns det någon stund sedan flytten då ni känt: "Det här är precis varför vi ville flytta hit"?

Det var en kväll i somras efter att vi hade gjort klart vår grillplats vid älven, när vi höll på att dona på gården efter jobbet så sa Martin: ”Nä, vi tar AW vid älven istället!” Sagt och gjort, vi packade ihop mat och dryck och tog en kväll vid älven bara vi, pratade, åt gott, slog ihjäl myggor... Då kände vi: så här ska det vara!

Saga sa i förra intervjun: "Om jag ska bo i Sverige så ska det f*n vara i byn." Står du fast vid det idag?

Absolut! Ska jag bo i Sverige så är det i Juoksengi jag känner mig hemma. Jag känner mig lika hemma här som jag gjort i Torremolinos, det är bara vädret jag har lite åsikter om, haha.

Vad fint! Vad drömmer ni om härnäst?

Drömmen härnäst är nog för oss båda att fylla gården med liv. I våras byggde jag (Saga) en hundgård åt vår hund Rio, som han fullkomligt avskyr. Så där ska det istället få flytta in ankor eller höns nästa år. Att ha getter eller får på ängen vid älven hade varit otroligt, men vi får ta en sak i taget. Vi börjar med några flygfän.

Vill du följa Martin & Sagas gårdsliv i Juoksengi så hittar du dem på instagramkontot @byvagen56.
Blir du också nyfiken på byn Juoksengi? Läs mer om byn här.
Fotbollsföreningen Pol/Svanstein FF finns också i sociala medier, kika här.